12 veckor med halsont

Jag är så less nu på att känna mig sjuk och hängig. Tillräckligt pigg för att ta mig till jobbet men det är ungefär det jag orkar just nu. Sen i slutet av november har jag haft ont i halsen till och från, haft en feberkänsla i kroppen och en huvudvärk som har blivit värre och värre. Förra veckan fick jag äntligen komma till läkaren på VC och jag fick känslan av att han tog det på allvar. Han I måndags morse tog jag en massa prover på VC det var halsodling, olika sänkor, prov för diabetes och problem med sköldkörteln.

Idag fick jag ett brev från läkaren där det kort och gott stod att alla proverna var bra. Det var ju skönt att det inte är något annat som orsakar problemen men samtidigt väldigt frustrerande. Vad ska jag göra nu då? Fortsätta vänta bara? Hoppas att energin kommer tillbaka och det halsonda och huvudvärken ger sig. Jag startar upp dagen med en Treo eftersom jag senaste 8-10 dagarna ha vaknat med blixtrande huvudvärk.

Bästa halstablettenIngefärsshotsSka testas, tips från grannfrun!

Träningen då? Den ligger ju helt nere just nu eftersom det halsonda och feberkänslan, utan att ha feber, håller i sig. Skit också! Jag låter den här veckan gå också och sen får jag nog ignorera sjukdomskänslan om den inte har minskat. Jag hade ju precis börjat känna mig hemma på Nordic Wellness och kände att jag trivdes där. Längtar tills jag får lite rutin igen och kan få till träningen 2-3…kanske någon gång 4 ggr i veckan.

Peppar peppar så har jag nog fortfarande lite positiv effekt av kortisonsprutan jag fick för en vecka sen. Kanske positivt för kortisonet att jag har vilat lite mer än vanligt 😜

Dagens olycka

Dagens ljuspunkt

Tittar på resa till sommaren…troligtvis blir det Kreta och mysiga Sun City hotell i år igen ❤️

Nu är det dags att krama kudden… nu för tiden går jag och Elias och lägger oss samtidigt. Förhoppningsvis kan jag bli en piggare fru och mamma framöver 😜❤️

Kram / U

Annonser

Hårda prioriteringar framöver

Fullt fokus nu! Efter att ha varit två gånger hos min nya sjukgymnast Maria Kun i Muntellområdet så har jag hoppet uppe igen. Det som gäller nu är tejpning och laserbehandling av högerhöft för att få bort/minska inflammationen. Träna lagom och lyhört fram tills att inflammationen är borta. Skriva dagbok för att kunna analysera fram vad som framkallar värk och vad som fungerar att göra. Problemet är att det som fungerar ena dagen fungerar inte nästa dag även fast förutsättningarna tycks vara likadana. Bakslag kommer att komma precis som de har gjort de senaste tre åren men jag ska försöka lära mig vad de beror på.

Maten är oerhört viktigt. Maria tror också absolut att kosten påverkar inflammationen mycket och att jag fortare kan åstadkomma resultat om jag tänker på vad jag äter. Food pharmacy får bli min inspiration och bibel. Antiinflammatorisk kost ska råda majoriteten av tiden. Gäller att hitta ett sätt att äta på som inte påverkar för mycket för resten av familjen bara. Svårast blir sockret och det röda köttet tror jag.

När inflammationen är borta (förhoppningvis) så är det tung tung styrketräning som gäller. Måste även automatisera om rörelser och gångstil, tänka på hur jag rör mig, reser mig upp och hur jag går. Sådant tar tid, lång tid att lära om. Fick höra 6-8 veckor om man koncentrerar sig ordentligt. Musklerna tar lång tid att bygga upp i den här åldern har jag ju märkt så det blir inte heller någon Quick fix.

Så nu är det fokus på mig själv, få bort inflammationen, träning, familj och jobb. Jag startar upp en ny nivå av tålamod. Det kommer att krävas för det här kommer att ta tid.

Jag känner en stark stress över att jag inte har fått några direkta resultat även fast jag har varit nere på halvtid i över en månad. Jag har bara drygt tre veckor kvar och sen vill jag ju upp till 75% igen. Jag är rädd för att jag inte kommer att lyckas med det jag vill klara av. Ju mer jag försöker stressa fram resultat desto större är risken för stora bakslag. Risken finns att jag stagnerar där jag är och det är inget alternativ. Jag vägrar!

Jag kommer behöva tid, mycket tid, men bra ska jag bli. Det finns inte hur mycket tid som helst på dygnet och jag är inte den piggaste och mest energifyllda personen så jag måste prioritera hårt framöver. Jag kommer försöka tacka nej till saker för att hinna få till träning och vila i större omfattning än idag. Jag började i helgen med att kliva av uppdraget som administratör för Elias fotbollslag på laget.se. Det har jag skött i några år och det måste finnas någon annan frisk och pigg förälder som kan sköta det framöver. Dags att vara lite ego ett tag 🌺

Nu är det dags att krypa ner bredvid lilleman som har intagit sin plats i sängen. Henrik är borta några nätter och ikväll blev det en typisk traditionell myskväll med hämtmat, popcorn och film. I morgon är jag ledig och ensam hemma. Jag ska träna, stretcha, skriva dagbok och så njuta av tystnaden hemma ❤️

Kram U

PS tänkte köpa mig ett par Icebugs för en travvinst som kom in i helgen men fyndade idag på Nilssons skor som ska läggas ner. 50% på alla skor 😃 bättre att ha varma sköna skor (som ulltofflor) och köpa till broddar att sätta på när det är halt. Har halva vinsten kvar…ett tag till 😂

Trist bakslag & lite ovisst framöver 

Var hos läkaren idag och ska jag summera besöket så är det väl 3 saker som det resulterade i.

1. Kortisonspruta

2. Ändrad arbetstid

3. Ny operation

1. Kortisonspruta fick jag i slemsäcken, aj! Lika jobbigt, svettigt och nervöst varje gång. Jag vet inte hur många kortisonsprutor jag har fått de senaste åren men det är nog 7-8 stycken. Ibland har jag fått lite kortvarig lindring och ibland ingen alls. Tänk om det kunde bli något annat den här gången. Lite mer långvarig effekt, ett halvår eller 8-9 månader. Osannolikt, jag vet. Men jag drömmer fortfarande om att något revolutionerande ska hända. Jag blir alldeles kallsvettig på hela kroppen när det är dags för sprutan och det är obehagligt. Det spänner och värker duktigt under tiden men det går ju hyfsat snabbt i alla fall.

2. Jag ska gå ner på halvtid fram till nyår. Det känns som ett fruktansvärt tungt bakslag. Jag hade lovat mig själv när jag hade kommit upp på 75% att jag aldrig skulle behöva backa och arbeta mindre. Jag har trivts så bra på 75% och jag har kommit in alla arbetsuppgifter bra och man är någon att räkna med när man arbetar 75. Man är där mer än man är borta. Att nu behöva fördela om arbetsuppgifter eller sänka kvalitetsnivån på det jag gör, känns fruktansvärt tråkigt. Alla har fullt upp och det går inte bara att lägga över något på någon annan utan att det blir extra belastning. Vi som har en bra balans i gruppen. Fånigt men det är den här delen som känns värst, tårarna har trillat nerför kinderna på efm. Men det är nog det bästa just nu. Om det kan vända pga det här så är det ju definitivt värt att backa ett steg. Risken är att det bara blir sämre och sämre om ingen förändring sker och det vill jag inte riskera. Det är illa nog som det är just nu. Med tanke på att jag är så slut och trött som jag är så är det kanske precis rätt steg att ta. Säkert rätt men förbaskat surt.

3. Jag är uppsatt på kö till en ny operation. Den operationen skulle innebära att lossa på fascia lata. Precis det som gjordes vid den sista operationen. Då uppe vid höften, nu är det nere vid knät. Samma muskel som går på utsidan från höften ner till knät. Syftet är att när muskeln sen växer fast så förlängs den förhoppningsvis. Blir muskeln längre så gnider den/irriterar den inte slemsäcken som den gör idag. 

Det finns människor som har blivit hjälpta av denna operation och jag griper efter alla halmstrån just nu. Jag är inte övertygad om att det blir operation. Efter 6 operationer och du fortfarande har värk så är det lätt att tvivel kommer. Men har jag lika ont efter nyår som jag har idag då ser jag kanske ingen annan utväg. Nackdelen med den operationen är att knät kan kännas lite instabilt ett tag efter. Fast skulle jag bli av med värken så tar jag gärna lite instabilitet. Det sas inför den förra operationen också, fast då mer för höften, men det upplevde jag aldrig som något problem. 

Ja, jag börjar med några lugna dagar nu efter sprutan. Jobbar torsdag och fredag, sen är jag ledig fram till onsdag. Det ska bli riktigt skönt. Sen får vi se hur det utvecklas framöver. Mer vila och mer fokus på rehab tillsammans med ny antiinflammatorisk medicin kanske gör susen så jag snart är uppe på 75% igen och slipper fundera på operation.

Nästa inlägg hoppas jag blir positivt 😜

Kram U ❤️

Restorative yoga

Idag var jag på första passet av Restorative yoga på DinBalans. Två timmar av aktiv vila och jag njöt från första sekunden på den mjuka ullmatta. 

Restorative yoga är en lugnare form av yoga, till och med lugnare än yinyoga. Vi fick ligga på dubbla ullmattor och vi hade bolster, kuddar, block och filtar. Allt som behövs för att kunna bulla upp överallt och runt omkring. 

Varje position höll vi i 20 minuter och klarade nästan av alla. Av 5 positioner så fick jag ge upp 2 lite tidigare och i den ena positionen klarade jag inte av att ligga på höger höften. Men det klarar jag ju inte hemma på tempurmadrassem heller så jag blev inte så förvånad. 

Jag somnade aldrig helt men var på väg några gånger. Ni vet den där känslan när det helt plötsligt rycker till i någon kroppsdel och man inser att man håller på att somna. Det var väldigt skönt att ligga så länge i varje position. Ibland med musik i bakgrunden och ibland guidade Kirsti oss med kroppsscanning eller vackra tänkvärda ord. 

Svårigheten var att få hela kroppen att slappna av samtidigt. Jag insåg att musklerna runt bäckenet, höft och ljumskar är otroligt spända. Där var det väldigt svårt att slappna av. Omedvetet så spänner jag mig på grund av värken så det här var väldigt nyttigt. Jag längtar redan till nästa tisdag…för det här var riktigt lyxigt. Två timmars återhämtning och djup avslappning mitt i vardagen och arbetsveckan. Har ni inget annat för er eller om ni kan göra en omprioritering så kom till DinBalans nästa tisdag. Yogapasset håller på mellan kl. 10.30 – 12.30 och det är även drop-in. 

Det var två underbara timmar som fick mig att landa ordentligt. Jag hann känna lycka och tacksamhet över att humöret håller på att vända, att hopplösheten inte är lika stor som i helgen. Jag känner mig fortfarande ledsen och lite nere för att värken är så intensiv nu och för att det känns som om det bara blir värre och värre. Men glimten i ögat börjar komma tillbaka igen och jag fixar det här också 😜❤️

Nästa vecka är det äntligen dags för läkarbesök igen, på onsdag, i Västerås. Då hoppas jag på att få lite rätsida på vad som väntar. Om det finns något konkret att göra, vad som helst, eller om det bara är en fruktansvärd väntan som gäller. Får hålla tummen hårt 💕

I morgon blir det riktigt kul efter jobbet. Jag har fixat biljetter till Hellenius hörna. Vi åker upp tillsammans med Helena och Mange och ska få sitta som publik vid inspelningen. Tre timmars sittande plus bilresan kommer inte göra värken mindre men det får det vara värt. Värktabletter kommer få hålla värken på acceptabel nivå och så hoppas jag att det är roliga gäster som får mig att glömma bort höfterna ett tag. Gästerna är fortfarande hemliga så det får vi veta först när inspelningen börjar 😜Mycket spännande! 

Kram U

Hur svårt kan det va? 6 år utan en värkfri dag…

Man kan landa på månen, man kan transplantera organ, man kan göra nya blodådror…man kan göra massvis med saker. Varför kan man inte få bort en inflammation? Hur svårt kan det va liksom? 

Just nu är det botten när det gäller höften på grund av den sabla inflammationen. Den där slemsäcken som aldrig lugnar ner sig. Jag har ondare än tidigare och just nu känns det ganska hopplöst. Det händer inget, tiden bara rullar iväg och värken ökar. Energinivån sjunker i takt med dagarna just nu och jag känner inte igen mig själv riktigt. Det är inte lika lätt att bita ihop och se glad ut. Nu svänger humöret och jag känner mig både ledsen och bitter emellanåt.

Jag har mailat läkaren och verkligen bett om hjälp. Han får ta till vilka åtgärder som helst och jag är beredd att chansa lite hejvilt just nu. Ta bort den jäkla slemsäcken och bombardera mig med kortison och inflammatoriska mediciner. Eftersom den växer ut igen så plocka bort den tills den förstår att det inte är lönt med några fler inflammationer. Tryck in en kopparspik eller nått så den inte växer ut igen. Eller skicka mig till något smärtcentrum så jag lär mig att leva med värken. Något måste hända innan jag ställer mig och helt hysteriskt bara skriker rakt ut.

Jag vill inte vara den griniga, trötta Ulrika. Jag vill vara mitt vanliga levnadsglada jag.


Så, nu tar jag lite sats och ska snart åka till vattengympan. Jag hoppas jag får någon form av kick av det passet, det brukar jag kunna få. Om inte annat så brukar sömnen kunna vara lite bättre efter ett pass i Hydrotrims varma sköna bassäng.

Sen på tisdag ska jag prova på en ny yogaklass, Restorativ yoga. Lugn vilsam yoga där man befinner sig länge i varje position. Det är ett tvåtimmars pass mitt på dagen så jag får ändra arbetstiderna lite för att pussla ihop det. Men jag är helt övertygad om att det är värt det. Passet är på DinBalans och det är Kirsti som håller i det. Längtar ❤️

Ha en fortsatt skön söndag fina ni! 

Och kom ihåg att inte vara så snabb med att döma en kanske grinig, småtjurig människa, man vet aldrig vilken kamp han eller hon går igenom.

Kram U ❤️

Äntligen en höftdiagnos att utgå ifrån + sommarkväll vid Sundbyholm ☀️

Igår hade jag telefontid med min läkare, uppföljning av mina tre undersökningar som jag blev remitterad till i slutet av mars. Jag har sett fram det här samtalet mest pga den anledningen att jag äntligen skulle få ett svar på vad det är som gör så förbannat ont. Jag har konstant värk men den varierar som tur är i styrka och ligger inte på max flera dagar i sträck. Nu har jag fått en diagnos och framförallt vågade jag ställa den avgörande frågan: kommer jag någonsin bli av med värken? Svaret blev som tur var ett ja på den frågan men med tillägget att det kan ta tid, väldigt lång tid. Det jag har är en stor kronisk inflammation i höftens största slemsäck, på läkarspråk Trokanterbursit.

9/10 av de som drabbas är medelålders kvinnor och för de allra flesta läker det ut efter några veckor. Jag har haft min arga slemsäck i 4 år så den verkar vara ganska segdragen och envis. Vid operation 5 och 6 opererades slemsäckarna bort och på vänster sida så växte den ut utan att bli inflammerad igen. Tyvärr blev inte fallet så på höger sida. Där blev den lika inflammerad igen som den säcken som togs bort. I den situationen kunde man ju önska att de inte växte ut igen, att man istället kunde plugga igen den och att den inte kom tillbaka. När den gör riktigt ont kan den svälla upp till 8-10 gångers storlek 🙈

Så vad blev direktiven från läkaren då? Mer träning och med fokus främst på lårmusklerna för att de ska orka bära belastningen istället för höfterna. Aktiv nerkylning av höft/slemsäck när jag får ont. Alltså ligga på sidan och lägga en ispåse eller något riktigt kallt på höften, då krymper slemsäcken och värken kan avta…låter ganska kallt men logiskt. Jag ska antingen gå långsamt eller använda kryckor, inte halta. Plus att jag idag har startat en dunderkur med kortisontabletter.  En kort intensiv kur på 10 dagar. 5 dagar med stark dos och sen nedtrappning i 5 dagar. Är lite orolig för de hemska biverkningarna men hoppas de inte hinner dyka upp på den korta tiden. Idag efter att ha smällt i mig 60 mg kortison vid lunchtid så har jag känt mig väldigt pigg och är fortfarande när klockan snart är 23 hyfsat pigg för att vara mig. Kan jag få mindre värk och den enda biverkningen är extra energi och pigghet då kan jag äta kortison för alltid 😂 jag får göra en utvärdering längre fram men jag har starka förhoppningar om att det blir bra…så småningom…i alla fall någon gång ❤️

Så hoppet är fortfarande uppe, till och med starkare än tidigare. Jag får fortsätta ha tålamod och fortsätta att hantera värken på samma sätt som tidigare. Få ännu mer kraft och fokus på träningen i höst, plocka fram kryckorna lite oftare och lägga mig ner oftare och vila med kyla på höfterna så kommer det ordna upp sig det här också 👍

Vi har fått främmande från Skåne idag. Peter och hans son Eric brukar komma upp några dagar varje sommar, det har blivit en tradition. Det är häftigt med Elias och Eric, även fast de inte träffas så ofta, 2-3 ggr/år så är det som om uppehållen aldrig hade existerat. Idag hälsade de på varandra och sen tog det mindre än en minut innan de hade dragit upp på övervåningen och hade börjat leka. Helt automatiskt, inga tysta trevande stunder i början utan pang på direkt 😂

Efter maten åkte vi ut till Sundbyholm och köpte glass, strosade runt och tittade på båtar och njöt av den vackra men lite kyliga kvällen.

Det är en riktig oas och vacker, mysigt plats vi har så nära stan.

Nu ska jag ta bort den från början frusna vetekudden från höften och gå ut till de andra i soffan. Ett ganska skönt sätt att vila faktiskt även fast det gör ganska isande ont djupt ner i höften. Hoppas det är när slemsäcken krymper som det gör ont på det där sättet. Blir svårt att fixa kylan sen på jobbet men får klura ut något. Första problemet är ju att vi inte har någon frys jag kan låna. Tror det bara finns en i arresten och en uppe på Tekniska roteln men de har ju inte jag tillgång till. Jaja, 2,5 vecka kvar ☀️

Kram från mig ❤️

Sammanfattning av de sista veckorna och ett recept på en grymt god semifreddo ❤️

Tiden rusar ju iväg och idag blev jag påmind om att det var länge sen jag skrev på bloggen. För några dagar sen fick jag också frågan om jag hade slutat att skriva men jag har faktiskt bara inte haft ork eller lust. När jag började skriva för några år sen så lovade jag mig själv att inte göra bloggen till något ”måste” utan bara något som är roligt att göra. Och det har faktiskt fungerat att hålla det på den nivån. Jag har aldrig haft dåligt samvete för att det har kunnat gå längre tid mellan inläggen ibland för att tvinga fram ett inlägg brukar inte kännas bra och då tror jag inte det blir så läsvärt heller. Problemet när det som nu går flera veckor mellan inläggen är ju att när jag väl börjar skriva så går hjärnan på högvarv för att prioritera ut vad jag ska ta med och kanske framförallt, vad ska jag utesluta? Det är ju mycket som har hänt sen jag somnade på gymmet 21 juni.

Jag har fyllt år, det har varit midsommar, jag jobbar fortfarande men får snart gå på semester. Jag har hållt i träningen och kommer till gymmet i genomsnitt 3 dagar/vecka och jag har provat på Tabata på Hydrotrim, dvs hård men asrolig vattengympa. Den provomgången gjorde att jag tecknade upp mig för en termin vattengympa med start i augusti. Jätteskoj med lite alternativ träning till styrketräningen. Jag känner att jag fick välja mellan vattengympan eller yogan på DinBalans som jag annars hade tänkt ta upp till hösten men jag testar vattengympan en termin. Yogan får mig att må väldigt bra och jag är väldigt nyfiken på just bindvävs- /pressurklasserna men det kanske blir efter årsskiftet istället. Bindväven skulle jag kunna ägna många blogginlägg åt men nu var det här inlägget ju tänkt som en liten resumé så jag hoppar över det ämnet idag. Men jag säger bara -googla på ämnet och du kommer bli lika nyfiken som mig tror jag. Häftigt nytt område i kroppen som forskarna håller på att upptäcka. Det har mycket mycket större inverkan på kroppen och hur vi mår än vad någon tidigare har kunnat drömma om. Jag har äntligen kommit mig för att göra egen ringblomssalva. Min favoritsalva som är bra till…ja typ allt. Går åt ganska fort här hemma och är lite för dyr i affären. Första omgången blev helt ok faktiskt, lite pyssel med det men helt klart värt det.

Vi var ju kattvakt till Simons gulliga Sally i två veckor vilket efter lite påtryckning och lite…kvinnlig charm kanske är fel ord…omoget tjat beskriver nog kanske situationen bättre, ja sak samma, det resulterade i alla fall i:– att den här lilla sötnosen flyttar hem till oss om några veckor ❤️ Den 29 augusti rättare sagt. Det är nästan 6 veckor dit, känns som en evighet.

Höfterna då, denna långa evighetsprocess. Jo i veckan som var fick jag äntligen göra min magnetröntgen så nu är sista undersökningen gjord och nu väntar jag på min telefontid med läkaren som jag har 1 augusti. Jag hoppas att jag då äntligen, en gång för alla, kan få besked om vad som ställer till det och vad som gör ont. Jag känner ändå nu att även fast jag har konstant ont fortfarande så är det mer hanterbart. Jag är övertygad om att det är MSM tillsammans med min träning som gör att det går så pass ok som det gör just nu. Kanske jag har blivit bättre på att lyssna på kroppen också och jag är fortfarande positivt inställd till att jag en dag slipper värken helt. I alla fall den konstanta värken.

Idag hade vi besök av min syster och hennes man. Vi har tyvärr inte setts så ofta genom åren och ibland har det gått väldigt lång tid mellan gångerna. Men efter idag hoppas jag att det blir ändring. Henrik och Sven spelade golf och jag och Carina tillbringade tiden bland annat ute vid Sundbyholm. Känslan av att känna igen sig så väl när man pratar med någon. Att inse att man tänker, känner och reagerar väldigt lika på saker och i olika situationer, det var riktigt mysigt. Tänk om jag i 45-års ålder äntligen får börja lära känna min syster. Det vore ju underbart ❤️Vi har samma intressen när det gäller så mycket. Och efter idag ser jag ännu mer fram emot Carinas och min ”Hälsokryssning” vi ska göra i höst. En 24 timmars kryssning med yoga, pilates, föreläsningar, rawfood, vegansk mat och en massa massa annat. 

Något som inte har ett dugg med hälsa att göra är efterrätten som jag gjorde till idag. En blåbärs-semifreddo! Blåbär är nyttigt i och för sig. Turkisk yoghurt är ju inte helt galet heller. Men resten av ingredienserna hamnar nog inte på någon topplista direkt. Skulle vara topplistan över goda söta saker kanske 😂 men en riktigt fräsch efterrätt som går att förbereda långt innan och som man kan variera med alla möjliga bär och frukter. Ett säkert kort helt enkelt.

Nu räcker det för den här gången. Som vanligt ett långt inlägg…

Njut av sommaren oavsett om du jobbar, har semester eller är pensionär! Jag drar till med klyschan: Fånga dagen ❤️ men det är så viktigt att komma ihåg!!

Kram från mig ❤️